Thief of Time |

Förra gången läste vi The Truth, en av de bästa böckerna i Discworld-serien, och fortsätter direkt med Thief of Time … som också en av de bästa böckerna i serien. Det kommer vara en klump av bra böcker framöver.

Det vi får denna gång är på sätt och vis den sista boken i Döden-serien, fast egentligen hade det kunnat vara en självständig bok. Döden och Susan Sto Helit är med, men boken kretsar egentligen kring historiemunkarna. De är en hemlig esoterisk orden som vet hur historien (som i skolämnet Historia) skall utspela sig och försöker se till att inget går fel: Filosofer skall födas på rätt platser, krig skall vinnas av rätt arméer och uppfinningar skall komma vid rätt tidpunkter.

Munkarna har redan figurerat flyktigt i serien, i Small Gods. Där introducerades vi till den lågt stående, men ändå fascinerande, städaren Lu-Tze som höll sig i kulisserna och hjälpte huvudpersonen Brutha att klara livhanken.

Egentligen hade man kunnat ta bort de partierna utan att det påverkade Small Gods nämnvärt, fast Lu-Tze var så roligt skriven att han fick ett egenvärde. Dessutom — att de partierna finns, och så tidigt planterar historiemunkarna i smyg, ökar läsvärdet på Thief of Time. Det är inte bara boken som påstår att de hållit sig i bakgrunden för att styra historiens gång; de har bokstavligen hållit sig i bakgrunden i serien. Det får en att undra om det var därför Pratchett för länge sedan la till Lu-Tze i Small Gods, eller ifall han i efterhand bara blev sugen på att återbesöka konceptet.

I vilket fall, storyn är att auditorerna (som vi pratat om i Reaper Man och Hogfather) kommit på den perfekta planen för att äntligen få universum i ordning.

Något som alltid krånglat till auditorernas arbete är att människor gjort tiden till en subjektiv affär. När människor har roligt går tiden fort och när de har tråkigt går tiden långsamt. Att människor har mage att säga att “vaktad kanna kokar aldrig” driver auditorer till vansinne, för det tar den tid det tar och människor borde sluta att uppleva det som en evighet.

För att få bukt på detta manipulerar auditorerna en urmakare att bygga den perfekta klockan. Om man hade en klocka som exakt definierade vad tid var – istället för en maskin bestående av en fjäder och några kugghjul som bara puttade fram en liten metallpinne ungefär en gång i sekunden – skulle det inte längre gå att leka med tiden.

Problemet är att tiden behöver vara subjektiv och mjuk för att fungera, så om man mäter den för exakt så slutar det istället med att tiden står helt still för evigt. Fast det är ännu bättre, tycker auditorerna. Då behöver man bara räkna och kontrollera alla atomer en enda gång, sedan är bokföringen i ordning för all tid framöver (eller för all icke-tid, åtminstone).

Och därför måste Lu-Tze, en simpel städare full av överraskningar, och Susan Sto Helit, Dödens barnbarn, lära sig att samarbeta och rädda tiden innan det är för sent.

När jag skrev förra meningen så lät den som den där lökigt hesa rösten som alla film-trailers har. Den som alltid säger saker som “in a world…” och “a hero will rise” och “nothing will be the same”. Det är för att Thief of Time känns som den första Discworld-bok som skulle fungera som en Hollwyood blockbluster-film, på gott och ont.

Trots att boken låter krånglig på ett metafysisk plan så är berättelsen ytlig. Det viktiga är vad som händer framför kameran och det är få politiska eller moraliska underströmmar som skulle vara svåra att föra över till en visuell vit duk.

Det är inte menat som kritik. Boken är fortfarande bra och rolig. Men efter att jag lagt den ifrån mig sitter jag inte och funderar på vad den försöker säga. Jag återkommer inte till den för att få en djupare förståelse för ignorans och demokrati (The Truth), sanning och medmänsklighet (Hogfather) eller krig och invandring (Jingo).

Boken får mig inte ens att stanna upp och ta en extra funderare om vad tid innebär och hur man bäst tar vara på den, som Momo gjorde.

Men alla böcker behöver inte vara mångbottnade för att funka. Ibland räcker det med att de är kreativa, spännande och roliga, vilket inte är få författare förunnat.

SAMMANFATTNING

En perfekt tillagad bok, som dock inte stannar kvar allt för länge. Hoppas få se den på bio någon dag.

Men är det något jag som författare funderar över så är det historiemunkarna som koncept.

För mig är behållningen med fiktion de val som karaktärer behöver göra, och konsekvenserna de behöver leva med efteråt. Introducerar man en yttre kraft som skall se till att allt går till på rätt sätt, enligt en förutbestämd gyllene tidslinje, så tar det bort en stor dos agens från övriga karaktärer.

Det är egentligen inte betydelsefullt att Vimes, via sina val i Jingo, lyckades avvärja ett världskrig. Allt var bestämt på förhand och det smög säkert omkring historiemunkar i sanddynerna för att se till att Vimes överlevde.

Men visst, berättelser med koncept liknande historiemunkarna (såsom TVA i tv-serien Loki, för att ta ett nyare exempel) brukar ofta handla om den yttre kraften klantar sig eller gör avsteg från den gyllene tidslinjen. Planen var att Brutha skulle ha dött i Small Gods, men Lu-Tze förbarmade sig över honom och lät historien ta en ny väg. Men det är fortfarande en urvattning av agensen.

Och visst visst, i verkligheten har vi på ett filosofiskt plan ingen fri vilja utan följer bara universums förutbestämda bana, men vi läser fiktion just för att slippa tänka på sådant.