The Last Continent – Trevliga Scenarion

Brevlådemun.

I min familj är detta ett vedertaget begrepp: det är det ansiktsuttryck man har när man pressar ihop munnen till ett tunt streck och har en irriterad rynka mellan ögonen. Jag trodde att detta var något som alla sa, men när jag googlade inför den här artikeln visade det sig att så inte var fallet. Termen ”brevlådemun” förekommer ingenstans på internet.

Det tog ett tag innan jag insåg vad detta innebar.

Detta kunde bli mitt stora break.

Äntligen kunde jag vara först på bollen och mynta en trend, bli populär bland kidsen och skapa en egen #hashtag. Så jag proklamerar härmed till alla och envar: jag annekterar ”brevlådemun” som min term. Alla är fria att använda den, men kom ihåg var ni såg det först!

Så skönt att min framtida karriär äntligen är säkrad, för när jag läste The Last Continent var det med en konstant #brevlådemun.

Efter allt fint jag sade om Jingo förra gången, och hur mycket bättre den boken var än Interesting Times, så känns det konstigt att läsa The Last Continent. Rincewind är i Australien. That’s it. Och i Australien finns det kängurur, öl, Mad Max, öl, Priscilla queen of the desert och öl.

Är det för att jag inte är britt som jag har svårt att förstå den här boken? Kan man som britt inte låta bli att fnissa så fort man tänker på the land down under? Är Australien som britternas Skåne?

Interesting Times var gubbig och rasistisk, men den hade ändå litterära poänger. I den boken fick vi ett spännande drama om Cohen barbaren (synd att han inte var bokens huvudperson, bara) och en filosofisk analys av auktoritet och underdånighet. I The Last Continent finns det ingenting – Rincewind skall bara springa från ena australienskämtet till det andra.

Eller okej, det finns lite mera. De andra trollkarlarna på Unseen University har problem med bibliotekarien som blivit förkyld och de vill få tag i Rincewind för att få hjälp med ett botemedel. De råkar istället åka bakåt i tiden, möter en evolutionsgud, flyr från evolutionsgudens ö och kommer till Discword-Australien och blir där instängda i sten i tusentals år. Detta leder till att det aldrig regnar i Discworld-Australien, och precis när Rincewind kommer dit tar allt vatten slut och allt löser sig när han hittar trollkarlarna under jord och släpper dem fria. Tror jag.

För trots att detta är andra gången jag läser boken fattar jag fortfarande inte storyn. Varför slutar det regna? Varför blir Rincewind utvald för att fixa detta? Varför löser det sig när han släpper ut trollkarlarna? Det känns som om jag missat något.

Sammanfattning

Jag trodde inte att jag kunde tycka att någon Discworld-bok var sämre än Sourcery, men jo, här står vi nu.

Det är konstigt. Jag ogillade Sourcery första gången jag läste den, men hade inget egentligt minne av The Last Continent. Men om jag skall jämföra Sourcery och The Last Continent så kunde jag i alla fall förstå Sourcery trots dess brister, medan The Last Continent känns som sämsta typen av internskämt som inte ens var roliga från första början.

Vad tar jag med mig som författare? Om jag någonsin får idén att skriva en bok om hur roligt Skåne är så bör jag låta bli; de tycker nog att det är alla vi andra som pratar roligt.

I vilket fall så tar The Last Continent sista platsen. Man skall inte underskatta den dömande kraften bakom #brevlådemun! Like and subscribe, please leave a comment below!