A Hat Full of Sky |

Nu är det bara några få böcker kvar tills vi kommer till the point of no return: då jag slutar läsa om böcker, och istället läser en ny Discworld-bok för första gången på flera år

Min mor läste de första böckerna för mig och min syster när vi var små, men det var bara den svenska utgivningen. När jag sedan blev äldre sträckläste allt som kommit ut på engelska, och tog efter det paus några år. När sedan jag återupptog läsningen kände jag mig tyvärr missnöjd.

Tre specifika böcker fick mig att under lång tid framåt lägga Pratchett på hyllan.

Den första var Monstrous Regiment, som vi pratade om sist. Den andra var A Hat Full of Sky, som vi skall prata om idag. Den tredje kommer snart.

Trots att min tredje era av Pratchett-läsande lämnade en tråkig eftersmak var det många böcker som jag gillade från den perioden, såsom The Wee Free Men. Jag uppskattar den nog mer nu, men redan som korkad tonåring var det något lockande med att undersöka det aktiva valet mellan godhet och ondska. Det är ju både lättare och roligare att vara ond, så det är förvånande att vi ändå har så många snälla människor.

Jag har aldrig gillat böcker där huvudpersonen är utvald av ödet och ämnad för stora ting. Det betyder inget att vara hjälte om ödet eller gudarna redan stakat ut vägen åt dig.

Och där börjar vi närma oss problemet med A Hat Full of Sky. Den tar konceptet kring fria val, och dess konsekvenser, och slänger allt i papperskorgen. Typ. Kanske. I vilket fall gjorde det mig upprörd när jag läste boken första gången, och hade jag gjort en lista hade den då fått bottenplacering.

En avslappnad story

Tiffany Aching har blivit några år äldre och skall därför resa bort för att gå i lärdom hos en annan häxa.

Temat “att växa upp” hade räckt för en bra bok. I mötet med andra unga häxor utsätts Tiffany över sin egen frustration över att inte vara lika magikunnig som de, och i mötet med äldre häxor får hon brottas med det otacksamma men ändå viktiga uppdrag som ligger framför henne. Det som i huvudsak skiljer häxor från trollkarlar är att de inte i första hand frågar sig vad som är roligt (som färgglada explosioner och stora middagar) utan istället prioriterar vad som är viktigt, vilket leder till stora uppoffringar.

“You can’t not help people just because they’re stupid, forgetful or unpleasant”, för att citera boken.

Att undersöka detta hade räckt för mig. Det hade kunnat bli en avslappnad bok, lite som The Science of Discworld.

Men nej, det finns (som alltid) en konflikt som går som en röd tråd genom boken. Att “bara” brottas med sin egen identitet är aldrig nog – det måste alltid finnas ett yttre hot.

The hiver

Bokens antagonist är något som kallas för “the hiver”. Och ja … hur skall jag beskriva den?

Hivers är osynliga varelser utan vare sig personlighet eller hjärna. De kan inte upptäckas, bekämpas eller på något sätt interageras med. De kan ibland uppfattas som ett svagt surr. De tar över folk i maktposition och gör dem elaka. Det insinueras att de har format hela evolutionens gång genom att driva på makthungriga individer, allt från de största och farligaste rovdjuren till de mest makthungriga och ambitiösa människorna. Och blir man övertagen finns det inget att göra.

Det gjorde mig så ledsen när jag läste första gången. Det insinuerade att ondska är något onaturligt, en yttre kraft som får människor att göra vad de egentligen inte vill. För mig är ondska istället något naturligt som vi ständigt måste välja bort.

Låt oss titta på alla diktatorer, massmördare och avskum i vår värld. Att försöka förstå – och i extrema fall empatisera – är lärorikt. Att skriva en berättelse om sådana personer och säga att ett osynligt monster ligger bakom allt ger mig inget.

Tiffany blir övertagen av hivern, och förvandlas till värsta skitstöveln. Och det som gjorde mig så olycklig är att det hade varit så mycket mer spännande om det varit Tiffany på riktigt som agerat på det sättet. Hon har ett mörker inuti sig, hon har makt (både i form av en magisk talang och ett överlägset intellekt) och hon utsätts för externa faktorer* som skickar henne i fel riktning.

Boken efterlämnade besvikelsen märke i mitt hjärta, och bidrog till att jag slutade läsa Pratchett.

Men nu?

It’s complicated

Låt oss lägga korten på borden: nu gillar jag A Hat Full of Sky. Mer än Monstrous Regiment.

Jag står fast vid att hivern inte är mitt favoritkoncept, men det finns lite mer djup än jag fattade första gången.

Bland annat tar den inte över folk. Den tar deras plats och blir en kopia av personen (övertygad om att den är originalet). Och den får inte folk att bli elaka. Den fattar bara inte värdet i att aktivt välja bort ondska, utan gör därför bara det som dess värd (i detta fall Tiffany) innerst inne vill utan hämningar.

Något som är till hiverns fördel – särskilt när läst trettiofyra Pratchettböcker på rad – är hur unik den är. I senaste Tiffany-boken klagade jag på att antagonisten var alldeles för trist, men det finns inget annat som hivern i resten av Discworldserien**. Sättet som Tiffany “besegrar” hivern är så ojämförligt, poetiskt och vackert så att det nog hamnar på min lista av topp fem favoritscener.

Den ruttnande hjärnan

Det finns en stor aspekt som gör att boken landar annorlunda idag.

För mig är det spännande med kampen mellan Gott och Ont det aktiva valet man måste göra varje dag. Men det finns yttre krafter som kan ta över dig, tvinga dig göra hemska handlingar och stänga in ditt sanna jag längst in i din hjärnas labyrinter – precis som hivern.

Pratchett hade inte fått diagnosen än, men han misstänkte kanske vad som var på väg. 2007 blev han informerad om att han var i det tidigare stadiet av Alzheimers, och att inget fanns att göra. Han skulle sakta men säkert sluta vara sig själv.

Att då läsa en bok som handlar om hur vår hjältinnas personlighet och sanna jag förvrids till något nytt av en osynlig och ostoppbar kraft känns djupt ner i magen.

Sammanfattning

När jag försöker förstå varför boken faller i bättre jord nu är det lätt att bara peka på kontexten – att det känns mer personligt nu när vi vet hur det slutade för Pratchett.

Men boken var nog för svår för mig första gången, eller så kom jag in med fel förväntningar. Ondska, och aktiva val, går att studera på många sätt. Och att man ibland är en slav för omständigheterna – och fråntas möjligheten till val – är också en del av livet.

Innerst inne hade jag nog ändå velat ha en bok som bara handlade om Tiffany och hennes nya liv, men man skall inte döma verk efter vad de inte är. Jag är glad att jag gillade boken den här gången.

* Såsom scenen där Tiffany första gången möter de unga häxorna och berättar om sin osynliga hatt

** När jag skrev mitt utkast av denna text satte jag en fotnot här … men när jag skulle renskriva allt kunde jag inte komma ihåg varför. Jag hoppas att det inte var viktigt.