Night Watch

Egentligen avskyr jag den här boken.

På pappret är det här den sämsta idén hittills: den mest realistiska av Pratchetts karaktärer, kommendör Samuel Vimes, skall resa i tiden. Nyss tog Pratchett oss upp i rymden, så nu är det bara parallella dimensioner kvar för att vår samling av urvattnade idéer skall vara komplett.

Men trots detta får jag ta och älska boken. Det är en av de bästa i serien, och många har den som sin absoluta favorit.

Storyn

Låt oss gå igenom handlingen:

Vimes jagar en psykopat och polismördare vid namn Carcer, och jakten tar dem till taket av Unseen University. En magisk storm för dem båda 30 år bakåt i tiden. Detta är inte det stabila Ankh-Morpork som vi brukar se i böckerna, utan istället en stad en hårsmån ifrån samhällskollaps och revolution.

Det första Carcer gör är att mörda Vimes gamla läromästare John Keel, och eftersom detta lämnar en naturlig lucka att fylla anammar Vimes mentorns namn och identitet. Eftersom Vimes “minns” vad som skall hända i den kommande revolutionen kan han ge sig själv många fördelar, men han vet tyvärr också att mentorn “egentligen” skall dö under skärmytslingarna.

Om man bortser från hur blasé tidsresor är så är det ett okej koncept. Att stjäla någons identitet är ett bra sätt att överleva och öppnar för spännande narrativa vändningar. Men det är egentligen inte detta som är bokens kärna.

Pratchett använder bara ett fantastik-koncept som en fernissa för att göra det han alltid gör: lära ut hur vår egen värld fungerar.

Unge Jonas lär sig saker

Om någon frågat mig som barn varför jag gillade Pratchett så hade jag svarat att det var för de tramsiga skämten. En hjälte som hette Morot som trodde att han var dvärg trots att han var två meter lång? Jag skrattade så o’boyen sprutade ur näsan.

Men humor är som bäst när den används för att paketera sanning och allvar. 

Det är som i skolan. Om en lärare är tråkig somnar vi, men den som får oss att skratta lyssnar vi på och råkar lära oss samtidigt.

Det var i Guards! Guards! jag lärde mig om ekonomisk orättvisa:

Fattiga personer har bara råd att köpa dåliga skor. Men dåliga skor håller inte så länge, så de köper dåliga skor hela tiden.

Rika människor köper istället dyra skor av fin kvalité, vilka håller så länge att de nästan aldrig behöver köpa nya.

Så en fattig person lägger i slutändan mer pengar på skor än en rik, och är fortfarande våt om fötterna.

Jag blir olycklig bara att jag tänker på det, och det får mig att se mina medmänniskor, och egna privilegier, på ett nytt sätt. Och ett av de andra verktygen jag har för att förstå min omvärld kommer från Night Watch: det är den här boken jag lutar mig tillbaka mot när jag försöker förstå på Ondska.

Pratchetts skurkar har alltid varit roliga, men med undantag för den banale Dios har de inte varit realistiska. De har varit superskurkar, och nästan varje gång har de varit motiverade av att de varit galna – en filosofi jag har svårt att ställa mig bakom. Det framställer ondska som något onaturligt och ovanligt, och det är inget jag känt igen mig i när jag observerat min omvärld.

Men med Carcer visar Pratchett att Ondska handlar om att det är Lätt att vara Ond, ibland rentav lättare än motsatsen. Våra moraliska regler som håller ihop samhället är ju påhittade, och vem som helst kan utan minsta ansträngning välja att sluta följa dem. Du blir rent av belönad för det, för de flesta som fortfarande följer reglerna blir rädda för dig och låter dig göra vad du vill. Allt som krävs är en axelryckning och ett hånflin.

Det är vad jag tagit med mig från boken; att det egentligen inte finns något som hindrar oss att ta steget in i mörkret. Det är egentligen ett mirakel att fler människor inte är skitstövlar som Carcer.

Små stenar i den socioekonomiska skon

Det mesta i den här boken är toppklass, men det finns några detaljer som gör att den inte kan bli min personliga favorit (trots att det är nära).

Det ena är frågan om agens. Jag pratade om det redan i Thief of Time, där vi fick möta historiemunkarna som ser till att historien skall gå “rätt” till. De återkommer här och hjälper Vimes samtidigt som de försöker reparera de skador på tidsväven som hans resa har orsakat. Det är därför han, som av en slump, får fylla sin gamle läromästares skor: John Keel hade en viktig roll att spela i Ankh-Morporks inbördeskrig och nu när han dödats av Carcer måste någon återuppta funktionen.

Visst, mycket av det matiga i boken kretsar kring Vimes inre känsloliv, och tidslinjen har blivit korrumperad så det börjar hända nya saker som det inte borde, men det går inte komma ifrån det faktum att Vimes har hemlig uppbackning av odödliga ninjamunkar som har tillgång till bokens manus – det förminskar alla hans risker och uppoffringar.

En annan detalj är att boken lägger till efterkonstruerade relationer som uppenbarligen inte var tilltänkta i de tidigare böckerna. I “nutid” finns det ett särskilt band bland de som var med när John Keel (originalet) föll i strid; de träffas varje år vid Keels grav och bär särskilda syrénblommor för att visa sitt osynliga broderskap.

Jag kan tänka mig att detta band funnits hela tiden mellan Vimes, Nobby och Colon (trots att de känns ganska likgiltiga inför varandra i första boken). Jag har svårare att se att de skulle haft ett sådant band med zombien Reg Shoe, men jag kan inte alls tänka mig att patriciern Vetinari* skulle ha varit inkluderad.

Den riktiga orsaken till att det blir så här är att Pratchett inte kom på idén förrän långt senare, och det är okej att offra viss intern kontinuitet för att få berättelsen att fungera. Hur mycket det är okej att kompromissa är en subjektiv känsla, och för mig passerades gränsen. Jag accepterar det, men gillar det inte.

Sammanfattning

När jag gav mig på att läsa hela Discworldserien för … låt se … lite mer än fyra år sedan, så trodde jag att det skulle gå snabbare. Men jag är överlag en långsam läsare**, och eftersom jag tvingat mig själv att skriva en mindre uppsats efter varje bok så blir det alltid en liten uppförsbacke. 

Men jag är i ärlighetens namn lite mätt. Jag klarar inte av att frossa; efter jag är klar måste jag motionera av mig en del av det litterära fettet innan jag orkar i mig mer. Men trots Pratchetts höga nivå är det mycket som återupprepar sig.

Något jag lyckats formulera för mig själv – redan så långt tillbaka som Moving Pictures – är att det jag gillar är när karaktärer sätts i helt nya situationer, för det är under press som intressanta aspekter av deras personlighet kommer fram.

Egentligen är jag mäkta trött på Vimes, men i Night Watch får vi äta kakan och ha den kvar. Hittills har Vimes sakta men säkert vuxit fram som en allt starkare maktfaktor vars blotta namn gör folk skakiga i knäna, och allt detta rycks undan från honom när han slängs till en plats där ingen har en aning om vem han är. Till och med dramats skådeplats är ny och bekant på samma gång. Det här är ett Ankh-Morpork redan innan The Colour of Magic, och det känns knappt som Discworld.

Så än så länge tolererar jag fortfarande Vimes … men det är två böcker kvar. Och de har jag inte läst innan, så det skall bli spännande att se hur jag känner då.

Men vad tar jag med mig som författare?

Det är att dåliga idéer och pinsamma misstag kan förlåtas så länge man gör ett bra jobb. Snedsteg är oundvikliga; trots att berättelser har som mål att lura oss att för en stund tro att de är verkliga så är man bara någon snubbe som hittar på allteftersom. Men har man roligt som läsare så har man inte tid att titta på fuskbygget som håller ihop allt bakom kulisserna.

Det är som att laga mat. Visst är det viktigt med vackra och matchande bestick, men om maten är svingod så bryr sig ingen om besticken inte matchar. Och om maten är äcklig kan inte ens den finaste servisen i världen rädda dig.

  1. Small Gods
  2. Guards! Guards!
  3. Hogfather
  4. Night Watch
  5. The Truth
  6. Wyrd Sisters
  7. The Amazing Maurice and his Educated Rodents
  8. Thief of Time
  9. Feet of Clay
  10. The Last Hero
  11. The Fifth Elephant
  12. Men at Arms
  13. Moving Pictures
  14. Witches Abroad
  15. Soul Music
  16. Lords and Ladies
  17. Reaper Man
  18. Jingo
  19. Mort
  20. Pyramids
  21. The Science of Discworld
  22. Carpe Jugulum
  23. Interesting Times
  24. Eric
  25. The Light Fantastic
  26. Equal Rites
  27. The Colour of Magic
  28. Maskerade
  29. Sourcery
  30. The Last Continent

* Om vi skall vara riktigt petiga så är relationen ensidig. Vetinari deltog inkognito i John Keels sista strid, och Vimes har aldrig förstått varför han sätter syrener i sitt knapphål vid Keels dödsdag. Men om Vetinari gjort det under alla dessa år borde han känna en värme för de andra som varit med, och “värme” är det sista ordet jag skulle använda för att beskriva hans beteende mot Vimes i de första böckerna.

** Jag läser mycket, men när man läser fem till sju böcker samtidigt så går varje bok långsamt individuellt.

Warning: Undefined array key "HTTP_REFERER" in /customers/b/a/2/trevligascenarion.se/httpd.www/wordpress/wp-content/plugins/wp-back-button/wp-back-button.php on line 80
☜ Tillbaka