I och med denna bok känns det som att komma till en ny era i Discworld-läsandet. Eran kanske redan började med Tiffany Achings första bok, men hennes serie har rätt mycket gemensamt med Pratchetts tidigare böcker – det är ju fortfarande fantasy, med häxor och magi.

På pappret har Discworld alltid varit fantasy, även om jag flera gånger sagt att serien snarare är science fiction utklädd till fantasy. Fantasy handlar om att romantisera om hur saker och ting var bättre förr, medan science fiction handlar om att kritisera vår samtid genom att visa vart vi är på väg. Men i Going Postal faller nästan de sista fantasy-löven av för att visa en ny typ litteratur som tar sin inspiration från industrialismen snarare än medeltida romantik.

Jag skulle inte kalla Going Postal för steampunk. Det handlar inte om kugghjul eller höga hattar*, utan känns snarare som något som skulle falla Mary Shelley, Jules Verne eller H.G Wells i smaken, med semaforer, tåg, eller posthantering. Nu slåss vi inte längre mot vampyrer, drakar eller alvdrottningar – denna gång är det Kapitalism som är skurken!

En lättfilmad bok

En del av mig skulle vilja säga att Going Postal är en “enkel” bok. Fast jag menar det inte på ett negativt sätt. Den är snarare “filmisk”** på ett sätt som varken The Wee Free Men eller A Hat Full of Sky var. Deras kärna var huvudpersonens inre hemliga känsloliv och hur det förändras över tid.

Här är det mera “what you see is what you get”. Det är klipska skämt, underfundiga dialoger och engagerande karaktärsporträtt.

Fast boken har ändå allt det som en bok “skall” ha. Vi får möta en huvudperson som genomgår en förvandling i ett viktigt skede i hans liv, och vi får Budskap. Allt är bara lite roligare än sist. Det är som en Hollywood-producent tyckt att de senaste böckerna varit för svåra för den breda massan och bett om något mera lättsmält … och fortfarande fått något bra. Som en djup film.

Bokens huvudperson är bondfångaren Moist von Lipwig. Lagen har äntligen kommit ifatt honom och han skall avrättas av Ankh-Morporks stadsöverhuvud, lord Havelock Vetinari.

Eller snarare, det visar sig att han bara skenavrättas. Vetinari har nämligen planer för Moist och ger honom en ny identitet, en ny chans och – framförallt – ett nytt jobb: han skall få igång Ankh-Morporks postverk. Alla andra som tidigare försökt har misslyckats, så Vetinari vill ha någon med Moist unika skills (tjuv och rackarspel) för att få allt att fungera.

Moist är en av bokens starka sidor. För det första får vi se honom förvandlas och utvecklas genom boken – från en som flyr från ansvar till en som uppskattar ansvar – och för det andra skiljer han sig starkt från Pratchetts andra huvudpersoner.

Pratchett sa att han såg sina tidiga manliga huvudkaraktärer – som Carrot, Tugglebend och P’Tepic – som samma “skådis” som bara tog sig an nya roller. Och även om Vimes och Weatherwax skiljer sig mycket till det yttre så är det mycket under ytan som rimmar. Men Moist skiljer sig från dem allihopa, för han har inte bara unika mål och verktyg, utan är den första karaktär som är rolig. Alltså inte rolig för oss – läsarna – utan rolig och charmig för sina medkaraktärer.

Kapitalism med stort K

Den utmaning Moist ställs inför är att postverket inte längre är relevant. Skivvärlden har börjat sitt inträde i industrialismen, och det har utvecklats ett nationsomvälvande nät av semafortorn – med Ankh-Morpork som mitt – som har möjliggjort kommunikation i en aldrig tidigare skådad hastighet.

Semafortornen byggdes först av innovatörer som via sin teknologi ville göra världen till en bättre plats, men tekniken har på senare tid tagits över av bokens antagonist – Kapitalism med stort K – i form av företaget The Grand Trunk Company. För dem är semaforernas enda värde det kortsiktiga vinstintresse de kan generera för företagets aktieägare, vilket har lett till sämre service, högre priser och lägre löner. Detta är en av de främsta orsakerna till att Vetinari vill ha igång postverket igen: som statsöverhuvud behöver han något som åtminstone fungerar.

Här kommer dock en av de saker som jag inte gillar med boken: Temat eller Budskapet har fått bli större än Karaktären. Jag är nämligen inte helt nöjd med bokens skurk, riskkapitalisten Reacher Gilt.

Gilt är ordförande för The Grand Trunk Company och har tagit alla beslut som lett till berättelsens jämmer och elände. Boken försöker måla upp honom som Moists onda spegebild – hans egen professor Moriarty. Problemet är att han egentligen inte har någon aktiv påverkan i boken.

Det finns en scen där Moist förfalskat Gilts namnteckning för att komma in på en lyxig restaurang och har oturen att springa på Gilt där. När de skakar hand känner Moist både bävan och beundran inför honom; det här är en person minst lika lurig som han själv och han måste numera akta sig jävligt noga.

Men Moist och Gilt interagerar knappt med varandra i boken förutom några korta samtal, och den enda “luriga” manövern Gilt genomför är att tidigt i boken skicka en mördare efter Moist (innan han ens har ordentlig koll på vem han är).

Det mesta av Gilt har åstadkommit sker som sagt innan boken, och inte ens det är något utöver det vanliga. Moist är en överdriven filmisk karaktär, medan Gilt är en rätt ordinär riskkapitalist med stort våldskapital** … vilket egentligen är till det bättre. Han funkar perfekt för att symbolisera Kapitalism, snarare än att vara en karaktär med en relation till eller kemi med med Moist.

Sammanfattning

Jag gillar boken, och dess tema som bara blir allt mer relevant desto mer tiden går, men det är två småsaker som skaver lite och som hindrar den från att få en topplacering.

Det ena är Gilt. Alla karaktärer behöver inte vara Karaktärer, utan funkar lika bra som Symboler, men det skaver att han såldes in som en Karaktär i Moists restaurangscen.

Det andra är bokens moral, för just moralen (eller budskapet) är det som jag tycker särskiljer Pratchett från andra fantastikförfattare. Vem som helst kan göra sig lustig över något orättvist i världen (såsom Douglas Addams), men det krävs mer hjärta och hjärna att kunna förklara det ondskefulla och tydligt säga vad alternativet borde vara.

Pratchetts åsikt och insikt om ständigt växande pengajakt i relation till passionsdrivet innoverande är tydlig i boken, men jag undrar om han någonsin funderade på hur konceptet upplyst diktatur lyfts fram i böckerna.

Havelock Vetinari är en envåldshärskare, och han presenteras oftast i ett smickrande ljus som den intelligentaste mannen i rummet. Och han är även på de “godas” sida, och gör alltid “rätt” val. Men tanken på en supersmart man som vet vad som är bäst för alla andra, och inte behöver bry sig om regler och lagar när de är i vägen, är farlig.

I början av boken räddar Vetinari Moist från galgen och erbjuder honom ett jobb, eftersom han vet att det är vad Ankh-Morpork och dess invånare mår bäst av, men han gör det även tydligt för Moist att han kommer dö om han tackar nej.

Visst, Vetinari är “bättre” än de sinnessjuka och mordiska diktatorer Ankh-Morpork tidigare haft, han vill ju det som är bäst för Ankh-Morporks folk – men det säger alla diktatorer. Och Discworld handlar ju inte om Discworld, utan om Oss. Är verkligen en genialisk och god diktator bättre än den sega och halvblinda demokrati vi har idag?

I en tid där demokratier är på tillbakagång – och Starka Män som vet vad som är bäst för Nationen är på uppgång – har inte denna positiva bild av Vetinari åldrats med värdighet i mina ögon. För att citera Churchill: demokrati är det värsta statsskicket, bortsett från alla de andra.

Placeringen var svår denna gång. Jag tyckte det var en roligare läsupplevelse än både Wee Free Men och A Hat Full of Sky … men jag tänker oftare på de två titlarna. Going Postal hamnar precis under, men det är på håret.

* Okej, en hög hatt handlar det om.

** Going Postal finns faktiskt redan som film. Fast inte som en stor blaffig Hollywood-produktion, utan en mer enkel historia.

*** Okej, okej. Reacher Gilt är visuellt rätt filmiskt, och har bokstavligen klätt ut sig till pirat. Men utöver det tycker jag att han är rätt ordinär.