The Last Hero |

Innan jag börjar prata om The Last Hero skulle jag vilja återvända lite till Carpe Jugulum. För mig blev det en speciell upplevelse, då det kändes som att det var boken som sade farväl till det gamla Discworld (med fantasy och parodier) för att ge plats till det nya (med industrialism och satir).

Men efter att ha läst The Last Hero får jag ändra uppfattning. Det här är boken som säger farväl till gamla Discworld, och det gör det på ett så vackert sätt att jag nästan önskar att det var slutet på serien.

Man skall sluta när man är på topp, och på Discworld kan man inte komma högre än Cori Celisti – gudarnas hemvist. Det var gudarnas ränker som agerade fokus i de första böckerna, och Cohen barbaren har återvänt för att ta ut hämnd för de oförrätter gudarna utsatt honom och andra hjältar för.

Cohen, för de som inte minns, är en klassisk fantasyhjälte av modellen lättklädd barbar. Den typen av alfahane som inte kan förlora. Han är inte menad att vara realistisk – eftersom riktiga individer upplever konstanta förluster och lär sig hantera dessa – utan är istället en övermänniska som krossar alla skurkar och vinner alla brudar. Den typen av hjälte som vi alla i smyg hoppas att vi var.

Fast vi fick aldrig möta Cohen i den här gestalten, utan fick istället se vad som kom efter. För har man en oövervinnerlig hjälte måste man förr eller senare landa i en olycklig gubbe som är för bra för att dö och inte vet hur man gör något vettigt med sitt liv.

Cohen var aldrig huvudperson i de tidiga böckerna utan enbart bikaraktär till Rincewind, och jag önskade konstant att så inte var fallet. Rincewind var bara ett verktyg för att presentera skämt för läsaren, men Cohen var en riktig karaktär som utvecklades under resans gång. Först var han tvungen att acceptera och hantera sin ålderdom, sedan förlika sig med att även världen hade förändrats och såg honom omodern, och slutligen hitta en ny riktning i sitt liv. Senast vi såg honom var i Interesting Times, och då hade han lyckats med sin största kupp hittills och utropat sig till kejsare över en hel kontinent.

Men inte ens ett kejsardöme får Cohen att ifrågasätta sina livsval. Vid första anblick verkar det som att hans liv bestått av ärorika äventyr, men det var egentligen inte mycket mer än en meat grinder som åt upp hans vänner en efter en. Och nu, när hans allra sista vänner börjar dö av förödmjukande ålderskrämpor, grubblar han över vem som formade hans liv till ett dåligt skrivet rollspelsäventyr. Var kom egentligen alla mystiska kartor och monsterfyllda dungeons ifrån?

I de första böckerna såg vi hur gudarna – bokstavligen – spelade tärning om äventyrares öden, och därför reser Cohens och hans sista vapenbröder till gudarna för att spränga deras hem i luften med en magisk atombomb. Problemet är att detta kommer destabilisera Skivvärldens magiska fält och förinta allt liv därunder. En expedition organiseras därför i Ankh-Morpork för att använda ett rymdskepp för att hinna upp till gudarnas berg och stoppa Cohen innan det är för sent.

Gamla intryck, nya intryck

Ett problem jag haft med Discworld är att världen känns mindre – istället för större – desto fler böcker vi fått i serien. I de första böckerna introducerades vi konstant till nya karaktärer och det kändes som det var en värld i förändring. Men sen hittade Pratchett sina favoriter och återanvände dem så ofta han kunde.

Karaktärer som Nobby Nobbs och sergeant Kolon är bra karaktärer, så om någon besöker Ankh-Morpork och det behövs några vakter i scenen är det självklart att de dyker upp. Men världen känns så liten när älskade karaktärer vinkar till kameran för ofta – och det var ett av mina största problem när jag läste den här boken första gången. Rymdskeppet behöver nämligen piloter, och detta uppdrag faller på Rincewind och Carrot – tidigare böckers huvudpersoner.

Desto mer äventyr man utsätter sin karaktär för, desto mindre tyngd får äventyren var för sig. Att skicka ut en redan etablerad karaktär ut i rymden är ett av de säkraste tecknet – utöver tidsresor* – på att man börjar få slut på idéer. Kunde man inte ha hittat på nya karaktärer istället istället för att devalvera Carrots roll som vaktkapten?

Men den här gången känner jag annorlunda. Tänker man sig detta som en final så är det ett självklart dramaturgiskt värde i att ta in gamla ansikten en sista gång för det slutgiltiga äventyret.

Det funkar även i berättelsens interna logik. Rincewinds koncept är att han blir tvingad att resa överallt mot sin vilja – självklart är det han som måste följa med. Och vem utöver Carrot skulle osjälviskt ställa sig först i kö när hela världens öde står på spel? Det är inte som att det finns andra astronauter som borde ha tagit hans plats istället.**

Det bästa till sist

Boken har många starka sidor … varav en är att den inte har så många sidor. Detta är inte en “vanlig” bok utan istället ett fullt illustrerat verk i större format. Det har gjorts något liknande med Eric innan, men där kunde man i senare upplagor ta bort bilderna och trycka ihop texten till en riktig bok utan att det märktes. Jag har aldrig gillat konceptet med att fantasyböcker skall vara tegelstenar och har inget emot kortare verk där allt onödigt har skurits bort och berättelsens essens kan förmedlas på andra sätt än långa info dumps.

Men det som ändå skänker mest värme till mitt hjärta är att vi i denna bok får uppleva ett riktigt dramaturgiskt och tematiskt Slut. Alla karaktärer får förr eller senare en sista berättelse, men den brukar sällan vara en riktig slutberättelse. Istället lämnas dörren oftast på glänt med en antydan om att det skulle kunna komma fler eskapader, men här stängs verkligen dörren för Cohen. Hans berättelse är Färdig, och när jag försöker tänka efter så är det nog ingen annan karaktär i Discworld som har fått den ynnesten till skänks.

* Foreshadowing …

** Okej, vi har ju chelonauterna i Krull, men det är vid världens ände så det är inte som att man skulle hinna få hjälp av dem. Dessutom är de skitstövlar.