The Science of Discworld III |

Här är det.

Om jag läser en Discworld-bok till, så kommer jag ha läst mer Discworld-böcker än jag någonsin gjort.

Jag påbörjade denna blogserie för att återbesöka de böcker som format mig i min ungdom. Vilken bok får äran att leda in mig i denna nya era?

The Science of Discworld III?

Oj … ja … då kör vi väl, antar jag.

Särt barn har inte många namn

Om man skulle välja ut den konstigaste boken i Discworld-serien, den bok som skulle vara svårast att rekommendera till någon utan förkunskap, så blir det väl en av delarna i The Science of Discworld-sviten … särskilt någon i mitten.

I teorin skall alla Discworld-böckerna funka som en läsares “första” bok. Jag minns inte vilken min första bok var, så jag kan inte tala av egen erfarenhet*, men det känns som att det borde stämma. The Science of Discworld-sviten är dock ett undantag – de ger allra sämst bild av vad en “typisk” Pratchett-bok är.

Det som dock är ironiskt med The Science of Discworld III är hur standard den är i sin egen kontext. The Science of Discworld II kändes som något som skiljde sig markant från den första, medan den här känns som de mikrade resterna från de första två böckerna.

Än en gång har det upptäckts ett fel med Roundworld, trollkarlarnas experiment som resultarerade i vår egen tråkiga planet. Något hindrar mänskligheten från att lämna planeten innan de går under (som i slutet av första The Science of Discworld).

Orsaken bakom detta är att Charles Darwin inte längre skriver Evolution of the Species, vilket saktar ner den vetenskapliga utveckligen. Ingen fara – med lite punkinsatser bör man kunna se till att boken blir skriven som planerad!

Men medan trollkarlarna försöker fixa in Darwins liv på rätt bana dyker ny komplikationer upp i en lavinartad hastighet, som om något aktivt motverkar dem inne i Roundworld.

Den vetenskapliga röda tråden

Såsom alla The Science of Discworld-böcker är hälften av kapitlen del av ett narrativ, medan den andra hälften är korta vetenskapliga kåserier.

Den första boken hade ett “brett” vetenskapligt tema, medan den andra avhandlade berättelsers roll i människans utveckling. När man börjar med The Science of Discworld III får man intrycket av att även här kommer det finnas ett laserfokus: Charles Darwin.

Det känns som ett ämne man skulle kunna skriva hur mycket som helst om. Man kan fördjupa sig i Darwins biografi. Man kan prata om evolutionens inverkan på relgionen. Man kan prata om evolutionens inverkan på alla andra vetenskaper. Och en del av de här sakerna tas upp, men ett flertal av kåserierna känns malplacerade. Det glider iväg för att handla om svarta hål och tidsresor, och jag fattar inte varför de får vara med i boken. Det är som om vetenskapsförfattarna – Jack Cohen och Ian Stewart – hade en massa artiklar de redan skrivit och behövde dumpa dem någonstans.

Det är inte ofta jag säger “i det här fallet var The Science of Discworld II bättre,” men denna gång stämmer det påståendet.

Antagonister och struktur

Trots att artiklarna är bättre i The Science of Discworld II så föredrar jag den här boken … fast inte mycket.

Jag föredrog första The Science of Discworld framför tvåan, men tvåan testade ändå något nytt. Visst, det blev sämre, men det gav boken ett existensberättigande.

The Science of Discworld III kör samma race som tvåan och försöker klämma in en vanlig berättelse i en halv bok. Istället för alverna är det auditorerna som tagit sig in i Roundworld och vill att mänskligheten skall dö av något skäl jag faktiskt inte minns.

Jag har en inofficiell lista på mina favoritscener från Discworld-serien, men har nog aldrig tänkt på om jag har en lista på sämsta scener – förrän nu**. I en scen slåss trollkarlarna med auditorerna, och besegrar dem på exakt samma sätt som i Thief of Time – fast kortare och sämre.

Men något den här boken fått mig att fundera på är hur böcker är strukturerade överlag, och jag har nog aldrig fått upp ögonen för hur mycket Pratchetts verk lyckas skilja sig från varandra. Låt oss ta häx-serien som exempel:

1, Equal Rites: Weatherwax försöker få en tjej accepterad till trollkarlskola.

2, Wyrd Sister: Weatherwax, tillsammans med två nya huvudpersonerna Ogg och Garlick, bekämpar ett vanligt hot (en ond greve) på hemmaplan.

3, Witches Abroad: De tre häxorna tar en road trip och bekämpar ett personligt och magiskt hot (Weatherwaxs tvillingsyster).

4, Lords and Ladies: Häxorna återvänder hem och bekämpar ett hot bestående av en grupp (alverna).

5, Maskerade: Weaterwax och Granny reser till Ankh-Morpork för att hitta en ny häxa (Agnes Nitt). Ett litet hot förekommer i bakgrunden och tramsar sig.

6, Carpe Jugulum: En grupp antagonister (vampyrerna) bjuds in i finrummen och tar över.

Och detta är bara yttre strukturer – vad som fysiskt händer i berättelsen. Tittar vi på inre strukturer så skiljer de sig också: Equal Rites handlar om jämställdhet, Wyrd Sisters om Shakespeare och våldets eskalering, Carpe Jugulum om hur Weaterwax är redo att träda tillbaka, etc.

I The Science of Discworld III är både inre och yttre strukturen samma som tvåan: en grupp har sabbat något, och Vetenskap är Viktigt.

Slutord

Trots att jag skrivit så mycket skit om The Science of Discworld III hade jag ändå kul när jag läste den, och tyckte egentligen mer om den än tvåan. Men jag undrar om tvåan egentligen var en bättre byggd bok, även om jag hade roligare denna gång.

Det nog jag som är problemet.

The Science of Discworld II var en omläsning, medan The Science of Discworld III var min första nya Discworld-bok i vuxen ålder. Jag hade kul, men berättelser kan komma undan med mycket i första varvet. Nästa gång kanske jag landar i att trean är sämre än The Science of Discworld II, för då kommer jag vara en annan person som läser – en person som redan genomskådat bokens trick.

* Jag fick dock uppleva en liknande sak nyligen. En Pratchett-älskande biblioteksbesökare rekommenderade Tom Holts böcker, och jag testade på måfå The Outsorcerers Apprentice. Verkade som en fristående bok … men efteråt förstod jag att det var del tre i serien. Men det funkade ändå. (Jag blev dock förvirrad över de där två legoknektarna – gubben och matvraket.)

** The Science of Discworld II har faktiskt med en scen på den bra listan. Jössen – trodde aldrig jag skulle skriva så mycket fina saker om den boken.