Monstrous Regiment – Trevliga Scenarion

Jag har inte läst alla Discworld-böckerna.

Efter ett tag försvann läslusten, och idag har vi kommit till en av de böcker som fick mig att lägga serien på hyllan: Monstrous Regiment.

När jag för länge sedan började denna läsresa såg jag inte fram emot att komma hit. Jag visste att Monstrous Regiment hade många fans, men jag tyckte att boken bara var dum – ett stort skämt. Smaken är som baken*.

Men vet ni vad? Den är ju faktiskt jättebra! Vad var det för fel på mig förr i tiden, egentligen?

Handlingen

Vi får något som jag har suktat efter länge: nya karaktärer och en ny miljö. Istället för att åter besöka Ankh-Morpork eller Lancre tas vi till det krigshärjade landet Borogravia. Vår huvudperson är Polly, och efter att hennes bror tog värvning och aldrig återkom bestämmer hon sig för att följa efter honom. Bästa sättet att komma till fronten är dock att själv ta värvning, men armén tar inte emot kvinnor. Polly klipper därför av sitt hår och låtsas vara man.

Det vi sedan serveras är Full Metal Jacket, fast med troll och vampyrer. Boken har ett tydligt genomgående budskap om att “krig är dåligt”, men det finns inte riktigt några snärtiga citat eller välformulerade insikter som passar för att klippa ut och sätta på kylskåpet. Fast det gör ingenting, för karaktärsporträtten i Pratchetts böcker blir bara bättre och bättre.

Man skulle kunna avsluta min analys här, men det finns mycket mer att prata om. Det fanns en sak jag inte alls gillade första gången jag läste. Det är dock en stor spoiler som man bör uppleva själv. Så har du inte läst boken, och är minsta sugen på att göra det, bör du vända om här. Vi ses om några timmar.

Eller ja … timmar är kanske en för liten tidsrymd. Skall vi ses om en vecka? En månad? Jag har faktiskt ingen aning om hur snabbt vanligt folk läser böcker.

Jag tycker att jag läser extremt långsamt.

Fast jag spenderar mycket tid med författare och bibliotekarier – högpresterande läsare hela bunten.

Det kanske är som att säga att man är den långsammaste elitlöparen på OS.

Sedan läser jag oftast tio böcker samtidigt. Jag borde bli mer fokuserad, men det har med böckernas placering att göra. Jag bär sällan med mig en bok överallt, utan jag har en bok vid nattduksbordet, en bok i ryggsäcken, en bok på toa, en bok på biblioteket, och så vidare.

Nåja.

Vad pratade vi om?

Just det, spoilern.

Har du kommit såhär långt anser jag att du har fått de varningar du förtjänat.

Alla de andra rekryterna är också kvinnor som klätt ut sig i jakt på sina män.

Första gången jag läste det kändes det inte som en djup feministisk poäng, utan som halvdant skämt man häver ut sig på krogen: “Hade det inte varit knäppt om alla i Mulan varit kvinnor utan att känna till de andra?” Man skrattar gott, kanske skriver upp det på en servett, men man går inte och skriver en hel bok.

Avslöjandet drog då ner bokens betyg för mig, och jag har nu i efterhand försökt lista ut varför. Kanske skämtet helt enkelt är roligare nu, när man förhand kan se alla de små tecken som pekar mot det.

Men ändå. Problemet är att det aldrig är mer än ett skämt. Ett roligt och välskrivet skämt, men det får mig inte att fundera över världens patriarkala orättvisor, och min roll i dem, på samma sätt som Mulan, eller Equal Rites för den delen. Pratchett var en sämre författare på Equal Rites-tiden, och jag tycker fortfarande att den boken är trist, men även om Monstrous Regiment är en mycket bättre bok så är Equal Rites en mycket bättre feministisk bok.

Sammanfattning

Man skall inte döma ett verk för vad det inte är. Vad Monstrous Regiment är, det är en välskriven, kreativ och rolig bok, vilket jag var för korkad och/eller överraskad för att fatta förra gången.

Det finns en teknisk detalj som stör mig, och det är att det egentligen inte finns någon spänning i boken. I Pollys trupp får de med sig ett troll och en vampyr (också de kvinnor), och Pratchett har i tidigare böcker visat att dessa folkslag är så mäktiga att de skulle kunna vada genom vilken människoarmé som helst. De enda som har den minsta chans mot troll och vampyrer är överheroiska huvudpersoner som Carrot och Cohen, alla andra faller som korthus. Att det finns en scen där hela Pollys trupp – inklusive trollet och vampyren – blir tillfångatagna av vanliga människor, men att den scenen få ske off screen, säger mig att Pratchett nog inte ens själv visste hur det skulle gå till**. Sådana detaljer är egentligen inte viktiga, men ligger fortfarande i bakhuvudet och gror.

Men ändå, det var en underbar läsupplevelse, och Monstrous Regiment har varit den bok som mått bäst av att läsas en andra gång.

* När jag var liten trodde jag att detta betydde att någons smak var skit. Det var inte förrän jag blev äldre som jag förstod att det betydde att smaken var delad.

** Visst, andra arméer har också tillgång till troll. Vi ser att Ankh-Morporks armé har det i alla fall, de var säkert med när truppen blev fångad. Men jag anser att troll fortfarande utklassas av vampyrer, vilka kan flyga, röra sig i överljudshastighet och nästan är lika starka. I och för sig led Maladict – vampyren – av kaffeabstinens vid tillfället.