Terry Pratchett har format min världssyn.
Small Gods har fått mig att fundera över religion, Jingo om invandring och Night Watch om ondska. Trots att Terry Pratchett vid första anblicken är en liten rolig gubbe så är det en nattsvart men ärlig tolkning han ger av vår samtid.
The Wee Free Men är dock den första boken som istället fått mig att fundera över mig.
Detta är Pratchetts andra discworld-ungdomsbok, efter Maurice, men The Wee Free Men har aldrig fått följa med på mina bokprat. Trots att Maurice var fylld med ett tungt filosofiskt mörker så bestod den ändå mest av roligt röj som var lätt att sälja in till skolelever.
The Wee Free Men är istället mer introspektiv. Mer sällsam. Mer … mer … ja … som nobelprislitteratur.
Jag brukar slänga med termen “nobelprislitteratur” om böcker jag tycker är tråkiga. Det skall inte hända så mycket, och på sin höjd skall det handla om någons känsloliv eller relationen till en gammal släkting. Helst skall allt utspela sig på landsbygden.
Trist och pretentiöst – och svårsålt till ungdomar – men med The Wee Free Men använder jag termen i positiv bemärkelse.
Något som tidigare gjort mig trött är att jag känt mig färdig med de flesta discworld-karaktärer. Det finns inte ett oändligt antal berättelser man kan berätta om Vimes, Weatherwax eller Rincewind, så därför är det skönt att få något helt nytt i Tiffany Aching*.
Tiffany är en nioårig flicka som bor på landsbygden, och det framgår att hon har god potential för att bli häxa. En äldre häxa har lovat att träna Tiffany, men häxan måste ordna några ärenden först och reser bort. Men innan häxan hinner återvända blir Tiffanys bror kidnappad av alvernas drottning och Tiffany måste på egen hand, utan magisk häx-träning, lösa problemet och ta sig till alvdrottningens rike.
Fast detta är bara en liten del av vad boken handlar om. Dess kärna kretsar istället kring vad en häxa egentligen är, vad som menas med att ta ansvar och Tiffanys relation med sin döda mormor – en tidigare matriark som på alla sätt och vis var häxa förutom till namnet, och som gjorde gränsen mellan häxa och icke-häxa svår att placera.
Häxor och trollkarlar
Precis som Maurice går den här att läsa boken utan att vara tidigare bekant med Discworld. Men om man har läst resten av serien får man ut mycket mer av The Wee Free Men, för den är del i ett större pussel om hur Pratchett gestaltat trollkarlar kontra häxor.
Trollkarlar – manliga magianvändare – har alltid framställts som stora jättebäbisar som äter sig tjocka i akademiska lärosätet och mest använder sin magi till att få saker att explodera. Häxor har istället försökt använda sin magi för att på ett realistiskt sätt göra det som är bäst för samhället och människorna i deras omedelbara närhet, trots att det är ett otacksamt och osynligt jobb.
Det är en av sakerna jag älskade med Wyrd Sisters. Trots att häxorna var fullt kapabla att när som helst på magisk väg besegra bokens antagonist – lord Felmet – så insåg de att alla typer av våldseskalering var en enorm risk, även när man hade rätten på sin sida.
Trollkarlarna hade utan att blinka sprängt Felmet i bitar och inte ägnat en tanke åt det maktvakuum och hämndaktioner** det skapat.Det finns inga trollkarlar i The Wee Free Men, även om deras skugga hänger tungt över boken och dess tema: vad för ansvar man har om man har mer makt än sin omvärld. “Makt” kan ju betyda “magi”, men egentligen syftar det på att “vara smartare än alla andra” – för är inte det vad magi är?
Val och ondska
Trots att Tiffany är en liten flicka från landsbygden, och jag är en stor skäggig luns, är hon den av Pratchetts karaktärer jag starkast känner igen mig i.
Varför?
Svaret är att Tiffany Aching egentligen inte är en god person.
Hon är en dryg egoist som anser sig bättre än alla andra idioter omkring sig, När hon beslutar sig för att rädda sin bror gör hon det inte för att det är hjältemodig eller moraliskt korrekt – hon gör det för att hon är kränkt. Någon har stulit något som är hennes, och detta övertramp måste straffas.
Men hon har tagit sig tid för att förstå vad hon är för typ av människa, och sedan gjort ett aktivt val att inte låta hennes svarta själ hindra henne för att stå upp för det ljusa. Detta är något som alltid fascinerat mig, att välja vilken typ av människa man skall vara oberoende av vad man är innerst inne.
Jag brukar ofta säga till mina barn att det är bättre att vara elak med flit än att vara elak av misstag. En person som gör elaka saker med flit gör åtminstone saker bättre för sig själv, så ur ett visst filosofiskt perspektiv har världen inte blivit en sämre plats statistiskt. En person som gör elaka saker för att flytta fram sin egen agenda kan man dessutom hantera, antingen genom att ta bort den ur sitt liv eller motverka den. Men vad gör man med en god person som förstör för sin omgivning av misstag för att hen inte bryr sig?
Jag lägger mycket tid på dessa tankar, för innerst inne har jag aldrig känt att jag är en god person.
Men det viktiga är inte vad man är, utan vad man gör.
Alla har ett aktivt val, precis som Tiffany.
Sammanfattning
Jag brukar beskriva The Wee Free Men som nobelprisbok, fast i positiv bemärkelse. Andra böcker får mig att tänka om filosofi och samhälle, men den här får mig att tänka om mig själv.
Den är dock inte en av mina favoriter.
En faktor som drar ner boken är antagonisten: alvernas drottning. Hon är en av de få skurkar i som vi sett tidigare i serien***, och hon är även den enda som lyckats med bedriften att vara tråkig.
Jag har försökt att hitta en rationell förklaring till varför jag känner en sådan antipati för henne, men har svårt att sätta fingret på det. Problemet i Lords & Ladies var nog att Pratchett inte använde drottningen som verktyg för att belysa det mänskliga varat, utan hon var snarare en litteraturvetenskaplig undersökning av alver och feer i sig själva. Spännande för en akademiker, kanske, men istället för att få en karaktär som var realistisk och/eller rolig var drottningen bara världsfrånvänd.
Men denna gång har just den världsfrånvända aspekten blivit bättre. I Lords & Ladies kändes inte alverna tillräckligt farliga, men här är drottningen, hennes underhuggare och hennes domän mardrömslika – bokstavligen. När Tiffany tar sig till drottningens värld för att hämta sin bror känns det som om vi slutat läsa fantasy och istället plockat upp en surrealistisk science fiction-skräckis.
Jag är inte heller förtjust i karaktärerna “the wee free men”, eller the Nac Mac Feegle som de egentligen heter: små blå gnomer som hjälper Tiffany under hennes äventyr. De är för tramsiga****, och precis som med Maurice tycker jag det är olyckligt att de får bära titeln.
Men efter att ha pratat med Simon, en av mina nära vänner, insåg jag att de kanske behövs ändå. Det här är en mörk bok, och utan dem hade det nog känts som en nobelprisbok, fast i negativ bemärkelse.
- Small Gods
- Guards! Guards!
- Hogfather
- Night Watch
- The Truth
- Wyrd Sisters
- The Amazing Maurice and his Educated Rodents
- Thief of Time
- Feet of Clay
- The Last Hero
- The Fifth Elephant
- Men at Arms
- The Wee Free Men
- Moving Pictures
- Witches Abroad
- Soul Music
- Lords and Ladies
- Reaper Man
- Jingo
- Mort
- Pyramids
- The Science of Discworld
- Carpe Jugulum
- Interesting Times
- Eric
- The Light Fantastic
- Equal Rites
- The Colour of Magic
- Maskerade
- Sourcery
- The Last Continent
* Okej, Maurice var också en ny karaktär, men det var en självstående bok och inte början på en serie.
** … och hål till dungeon dimensions, fast det är bara applicerbart till vår egen värld på ett symboliskt plan.
*** Skall vi vara ärliga så skulle det här kunna vara en annan alvdrottning än den i Lords & Ladies, men det sägs aldrig uttryckligen. Jag tolkar dem som samma.
**** Det driver mig även till vansinne hur de skall fungera rent fysiskt: att de trots sin minimala massa har en vuxen människas styrka (om inte mer). Visst, man kan skylla på “magi”, men det känns ändå himla konstigt. Och hade jag varit en Vän av Ordning hade jag kunnat lyfta fram hur dessa gnomers styrka inte stämmer överens med hur de presenteras i novellen Theatre of Cruelty, men håhåjaja – vad är en bal på slottet?