The Science of Discworld II – Trevliga Scenarion

Vad gör man när man har en helt unik bok, fast en gång till?

I The Science of Discworld trodde folk att de skulle få en vanlig trist världsbibel om Skivvärlden som i detalj gick igenom de olika länderna hundraåriga historia, full med tråkiga detaljer om döda regenter, välanvända handelsrutter och återkommande väderfenomen.

Fast Skivvärlden har mycket science fiction i sin dna, så kanske skulle boken handla om hur skivvärlds-koncept skulle kunna fungera “på riktigt”? Som de där böckerna folk alltid skriver om Star Trek? Vilka realistiska förhållanden ger upphov till planetstora sköldpappor, och finns det sätt att tillämpa fysikens lagar för att få kvastar att flyga?

Istället fick vi en bok som var en blandning mellan en fackbok och skönlitterär bok. Ena halvan handlade om hur trollkarlarna på Unseen University råkade skapa “vårt” universum – ett korkat ställe utan magi där himlakroppar blir töntiga bollar istället för praktiska sköldpaddor – och en serie faktatexter som skärskådade universum, livets uppkomst, samt vetenskapens metoder till att försöka förstå detta.

Ett parti som verkligen fångade mig, för att det både var så vackert och brutalt, var när trollkarlarna råkade missa hela mänskligheten. För mig var det ett perfekt exempel på hur man i fiktion kunde få läsaren att känna och förstå någonting – hur stor den geologiska tidslinjen är och hur små vi är i jämförelse – på ett bättre sätt än en rak vetenskaplig text.

Show, don’t tell.

Men nu har vi uppföljaren, och den handlar bara om mänskligheten. Även om det är en fantastisk bok så kommer den, för mig, att förta första bokens magi.

Är den fantastisk?

Nja …

Det som funkade – och rent av var en positiv aspekt – i förra boken var att berättelsen inte var särskilt dramatiskt. Istället för ett drama om liv och död fick vi en inblick i trollkarlarnas vardag där de tramsade runt med ett magiskt experiment (som samtidigt agerade allegoriskt verktyg).

Men i uppföljaren får vi en äventyrsberättelse av klassiska mått, men som bara har en halv bok på sig. Dessutom styckas den upp av vetenskapliga facktexter, vilket hindrar ett spännande flow att infinna sig*.

Historiska personer vinkar till kameran

En sak jag ogillar i litteratur (och rollspel, för den delen) är när det utspelar sig i historisk miljö och karaktärerna alltid stöter på de mest berömda personerna från den eran.

Författare påstår att det får världen att kännas mer realistisk, men för mig är det som att ha en berömd hollywood-skådis i en enkel tv-serie. Det påminner en om att allt är konstruerat, för hur stor är egentligen chansen att man skulle stöta på William Shakespeare? Och måste vi verkligen stöta på honom i varenda berättelse runt den här perioden? Jag föredrar alltid att man skapar en ny person specialanpassad efter berättelsens behov.**

Det här leder också in till en annan svaghet i boken, och det är att den är rörig.

Trollkarlarnas experiment – Roundworld – är nämligen inte exakt vår jord. I alla fall är den inte det i början av boken, utan är det vi får är en parallell verklighet där alverna har kvävt människors fantasi, vilket symboliseras av att William Shakespeare inte existerar. Men andra historiska personer som John Dee gör det fortfarande.

Isaac Newton existerar också, och när boken någon gång skall göra en poäng av att det krävs fantasi för att bedriva god vetenskap så hamnar trollkarlarna i Newtons källare, hittar massa alkemiskt trams han har skrivit och blir chockade över att han anses vara mänsklighetens främsta forskare – ett bevis på att alverna har dödat världens fantasi.

Men sedan förklarar faktapartiet i kapitlet efter att Newton faktiskt skrev alkemiskt trams på sin ålders höst på riktigt, efter all banbrytande vetenskap han gjorde i sin ungdom. Men om det alkemiska tramset också finns i vår verklighet (som trollkarlarna försöker skapa genom att se till att William Shakespeare föds) så kan det väl inte symbolisera en ovetenskaplig dålig värld … om det ändå fanns i den riktiga världen som per definition är vetenskaplig?

Och var planeten vi såg i första The science of Discworld vår värld? Eller var det den dåliga värld som alverna skapade och trollkarlarna sedan ändrade? Eller har den världen slutat existera i samband med den här boken? Ingen aning.

Mjuk vetenskap

I första The Science of Discworld handlade facktexterna om hårda vetenskaper som geologi, astronomi och fysik. Här behandlar de istället de mjuka vetenskaperna som antropologi, sociologi och filosofi. Trots att jag själv älskar läran om människan och samhället (och är en obildad idiot inom viktiga ämnen som kemi och kvantfysik) så tycker jag att partierna är rätt trista.

Ett problem är att de inte säger så mycket, utan mest upprepar samma tes genom hela boken:

“Det är inte människans intelligens eller motsatta tummar som skiljer oss från djuren, utan vår förmåga att berätta historier. PS. Vi som skrivit den här boken är faktiskt också historieberättare. DS.”

Jag håller i och för sig med … men det stora problemet är att Pratchett redan målat upp detta så mycket bättre i alla sina andra böcker, som när Döden i Hogfather pratar om att människan är där den fallande ängeln och den stigande apan möts.

Om det var första gången man stötte på konceptet hade man nog blivit mer tagen av det … men vem tar och plockar upp en bok vid namn The Science of Discworld II utan att vara bekant med Pratchetts tidigare verk?

Sammanfattning

Jag är inte allt för förtjust i boken.

Första The Science of Discworld var en frisk fläkt; här utsätts vi för samma trolleritrick en gång till, fast lite tråkigare.

Istället för en lugn inblick i vardagen där inget händer får vi en berättelse av klassiskt snitt, men inte med tillräckligt mycket utrymme för att funka.

Istället för kunskap vi inte tidigare behandlat i böckerna så pratar nästan alla fack-kapitel om en tes Pratchett redan uttryckt bättre på annan ort.

Vi får två halvor som inte riktigt kompletterar varandra och inte lyckas göra summan större än delarna.

Jag vill tydliggöra att boken inte är dålig, utan bara medelmåttig för att vara Pratchett. När jag läste den första gången innehöll den en av mina favoritscener i hela bokserien – den med slaven.

Trollkarlarna vill träffa (alv-infekterade) Jordens största vetenskapsman, och kommer till en slav som tillhört filosofen Phocian the Touched. Slaven berättar om hur Phocian för nöjes skull ville testa om en häst som springer verkligen aldrig lämnar marken helt och hållet.

Alla tidigare filosofer och vetenskapsmän har sagt att så inte är fallet – hästen måste ha någon hov i marken konstant – men det har aldrig bevisats. Därför konstruerade Phocian ett väl uttänkt test … och råkade motbevisa alla sina föregångare. När han insåg att folk han såg upp till kan ha fel, och att det kunde finnas mer saker om världsalltet vi kan ha missförstått, blev han så bestört att han gick och dränkte sig***.

Detta gjorde stort intryck på mig – rädslan för att ens världsbild inte stämmer.

Vetenskap kan vara skrämmande på det sättet. Tänk om vi råkar bevisa att barn faktiskt mår bättre av aga? Eller att vissa raser är sämre än andra? Eller att demokrati inte är det bästa statsskicket?

Liknelsen är inte perfekt. Att mäta hur en häst springer är matematiskt och konkret, medan de exemplen jag tog är mjukt subjektiva. Hur definierar man ens “bättre” eller “sämre”? Men kärnan är densamma: att hitta bevis för något som skakar om de grundvalar ens världsuppfattning vilar på.

Scenen berör mig inte på samma sätt idag, för den känns inte lika ärlig.

Något som bättre fångar människans begränsningar är istället dokumentärer Behind the curve. Den handlar om flat earthers – folk som är övertygande om att Jorden är platt – och ett segment fokuserar på två “forskare” som kommit på ett bergsäkert (och dyrt) sätt att ÄNTLIGEN bevisa att Jorden faktiskt är platt på riktigt.

De plockar fram sin dyra utrustning, utför experimentet enligt de parametrar de själva kommit på … och får resultatet att Jorden är rund.

De provar experimentet igen – det som de själva konstruerade – och får än en gång svaret att Jorden tyvärr är rund.

Och istället för att bryta ihop och inse att allt de trott är en lögn så säger de att det är fel på utrustningen och fortsätter med sina liv som om inget har hänt. För när världsbilden gungar skyller alltid Människan på någon annan.

* Att antagonisten dessutom är alvernas drottning – som jag redan i The Wee Free Men ansåg vara den sämsta ondingen i Discworld-serien – gör det bara än tråkigare. Fast jag har insett att jag gjorde en tabbe i den boken; Science of Discworld II kom faktiskt ut före The Wee Free Men. Så detta är andra gången drottningen förekommer, och i The Wee Free Men är det den tredje.

** Jag vill dock som undantag nämna Don Rosa och Farbror Joakims liv. Där höjer de historiska personerna verket för mig, men jag brukar inte tycka att de gör det.

*** Phocian är också ett perfekt exempel på det jag pratade om innan: att skapa en fiktionell karaktär anpassad till narrativets behov.