Making Money – Trevliga Scenarion

”My late husband always said that the only way of making money of poor people is by keeping them poor.”

Jag önskar att jag läst den här boken när jag var liten.

Idag tycker jag att pengar – och deras orättvisor och möjliggöranden – är spännande. Hade jag läst Making Money i samma ålder som jag läste många av Pratchetts andra böcker kunde det intresset ha väckts mycket tidigare.

Men nu – efter att ha läst klart boken och väntat lite – tycker jag inte att Making Money håller samma nivå som Pratchetts tidigare böcker. Eller hans nya böcker heller.

Låt oss titta på varför.

INNEHÅLL

”Tell someone you were going to rob them and all that happened was that you got a reputation as a truthful man.”

Moist von Lipwig – från Going Postal – får i uppdrag att rädda Ankh-Morporks bankväsende, precis som han förra gången fick i uppdrag att rädda postväsendet. Han tackar först nej, för trots att han börjat känna en viss tristess över postarbetet inser han att banken bara skulle bli en massa bekymmer. Men bankens ordförande fattar tycke för Lipwig och när hon avlider får han vårdnaden av hennes hund, som äger huvudparten av bankens aktier. Lipwig måste därför hålla både hunden och banken vid liv.

Detta är bara bokens handling till det yttre. Den inre tankegången tar istället upp vad pengar egentligen är: inte mycket mer än påhittade överenskommelser i form av små metallbitar. Ett mynt är bara värt någonting för att alla på förhand beslutat att det är värdefullt, vilket är både fantastiskt och bräckligt på samma gång. I bokens början har till exempel Ankh-Morporks befolkning börjat använda Lipwigs frimärken som valuta – alla vet att om det står 1 cent på frimärket kan man få ut ett cents värde ur det – vilket senare leder Lipwig till att uppfinna den mer moderna varianten av sedlar.

Fast boken går aldrig längre än så här.

Det pratas en del om att en guldstandard (att alla mynt och sedlar som trycks representeras av en viss mängd guld i bankens valv) är dålig, men aldrig riktigt varför. Jag satt hela boken och väntade på att Pratchett skulle lägga fram ett bättre alternativ … och det som händer är att en armé av tre meter höga golems anländer till staden. Lipwig listar ut hur man ger dem order, ber dem att gräva ner sig under jorden och säger att de agerar säkerhet för de sedlar banken trycker – en golemstandard.

Ska det vara insiktsfullt? Menar Pratchett att banker och staters valuta bör räknas ut på befolkningens arbetskraft?

Ska det vara komiskt? Det är ju inte satir på något, och det är inte tillräckligt knäppt för att vara skrattretande.

Ska det vara dramatiskt? När golemsen anländer ligger Moist illa till eftersom det visar sig att all bankens guld är borta, men det är en alldeles för stor deus ex machina för att det ska vara spännande.

Det bästa sättet att beskriva mitt huvudbry är att jag inte förstår vad scenen ska ge mig som läsare.

Hade det handlat om en annan författare hade jag börjat prata om hur det blir när författaren blir så berömd att hen inte behöver lyssna på sina redaktörer längre. J.K. Rowlings senare böcker var till exempel sämre än de första, för oavsett vad för skit hon skrev skulle det sälja ändå.

Fast med Pratchett finns det en annan faktor att ha i åtanke: att han diagnostiserades med demens. Det var inte förrän 2007 han fick diagnosen – samma år som Making Money kom ut – men det skrevs nyligen i tidningen om att man kunde se tecken i hans språk redan så tidigt som The Last Continent. Man ser böckerna och deras brister på ett annat sätt med denna vetskap, och även om han vid Making Money skrev bättre än de flesta är det flera saker där tankearbetet bakom inte stämmer.

Ett exempel – utöver golemstandarden – som fick mig att reagera var slutet. Guldet har försvunnit från banken – försnillat av de tidigare ägarna – men det gör inget, för en genomgående tråd är hur guld i sig själv är en värdelös metall. Men den allra sista scenen är hur allt guld på magisk väg trollas tillbaka in i valvet – vilket rimmar helt fel med bokens moraliska och intellektuella budskap.

SAMMANFATTNING

”Because people don’t like change. But make the change happen fast enough and you go from one type of normal to another.”

I början av läsandet tänkte jag på magin bakom pengar och ekonomi. Men boken tappade mig allteftersom och jag blev istället ledsen. Tankarna gled iväg att handla om Pratchett och hur det gick för honom. Sedan mina nära och kära som har dött, och min egen förestående död.

Dessutom … desto mer jag tänker tillbaka på boken, desto mer val är det jag inte förstår. Eller jag förstår ju exakt varför, och det gör mig ännu mer ledsen.

Making Money var fortfarande rolig och jag kommer säkert läsa om den, men jag kommer inte komma ihåg mycket till nästa gång.