Tills rätt nyligen arbetade jag som skolbibliotekarie. Detta är en typ av tjänst som de flesta bibliotekarier skyr som pesten eftersom man måste interagera med ungdomar – det värsta som finns – men för mig passade det som hand i handske.
Jämfört med andra bibliotekarier är jag rätt medelmåttig, men är det något jag tycker är roligt så är det att prata inför folk (vilket de flesta konflikträdda bibliotekarier skyr som pesten), och när man är skolbibliotekarie behöver man hålla något som kallas bokprat, en svår uppgift som består i att “försöka förklara för knarkande porrsurfande ungdomar varför de borde testa att läsa Kulla-Gulla”.
Bokpraten gick till så att jag besökte klasserna och sålde in fem till sex böcker som de sedan kunde gå och låna på skolbiblioteket. Jag hade (oftast) läst alla böckerna, och pratade om handlingen och vilket intryck boken gjort på mig.
Vissa saker var lättare att sälja in än andra. Om en bok gav mig möjlighet att skämta om mord, tuttar eller kändisar visste jag att många skulle låna den – det finns ju turligt nog bra böcker på de ämnena*. Men andra böcker, som förtjänade att bli lästa, ville tonåringarna inte ta i med tång. Böcker med talande djur**, till exempel, var alldeles för barnsliga för en självmedveten ung vuxen.
Men det fanns ett undantag från tabut om talande djur! En mångfacetterad men ändå lättillgänglig bok av en författare som jag velat pracka på varenda unge men aldrig riktigt lyckats med!
Jag talar förstås om Terry Pratchetts första ungdomsbok: The Amazing Maurice and His Educated Rodents.
Det finns så många saker värda att lyfta från boken, så jag kunde sälja in den på olika sätt varje gång.
Det vanligaste var att prata om hur spännande den var, för det är nästan som en thriller eller heist-film.
Vi har ett gäng råttor som blivit lika intelligenta som människor. De har förstått att de inte är välkomna i människornas värld, och enda sättet för dem att överleva är att skaffa pengar, för det är det enda språk människor förstår. Men eftersom de inte kan jobba har de tänkt ut ett kriminellt bedrägeri.
Råttorna har kidnappat ett barn som de klätt ut till råttfångare. Han reser från by till by där råttorna i förväg har fejkat en råttinvasion. Barnet spelar lite flöjt och så försvinner råttorna som i ett trollslag. Människorna betalar barnet, men pengarna går istället till råttorna och de reser vidare till nästa by för att upprepa bluffen.
Men när det äntligen är dags för den allra sista stöten kommer de till en stad där det inte finns några naturliga råttor, något de aldrig råkat ut förr. Alla städer har vanliga råttor som de intelligenta råttorna måste jaga bort, men inte här. Samtidigt har barnet börjat bli intelligentare och ställa mer krav. Och de har med sig en talande katt som också har en egen agenda, och allt börjar bli mer krångligt och farligt.
Fast ett annat sätt jag kunde sälja in boken till barnen var att säga att det var Maurice som hjälpte mig att förstå hur vi – de vuxna – alltid förstör för de yngre.
För råttorna upplever ett generationskrig mellan de yngre råttorna, som försöker förhålla sig till sin nya intelligens genom att lägga fram ett moraliskt ramverk, och de gamla råttorna som minns (och längtar tillbaka till) hur det var före de blev intelligenta. För att vara intelligent är överskattat, för nu kan man inte bara döda och våldta andra råttor som man vill längre, och dessutom har yngre råttor blivit rädda för mörker nu när de har fantasi att föreställa sig mardrömmar. Vilket larv! De yngre generationerna är bortskämda skitungar som har förstört något som var så vackert innan.
Att som vuxen stå framför en skolklass och säga rakt ut att äldre generationer behandlar dem som skit och är rädda barn i vuxenkostym som ändå snart skall dö, det är ett klockrent sätt att fånga ungdomarnas uppmärksamhet och sälja in en bok till dem.
De flesta av Pratchetts böcker är lite svåra, eftersom det mesta sker under ytan. Men i The Amazing Maurice är yta och djup lika lockande.
Men alla goda saker är tre, och boken har en stark sida kvar som jag inte nämnt än: den känns knappt som en Discworld-bok. Det kan låta konstigt från en blogg som inte gör annat än att lovorda Pratchett dagarna i ända, men Discworld har lite av ett stigma runt sig. Det är som Sagan om Ringen, fast för feta britter som gillar ordvitsar. Och även om man ignorerar det så har flera böcker koncept som är så förankrade i världsbygget att det blir svårt att ta sig an dem. Min favoritbok är Small Gods, men innan man kan njuta av den måste man först köpa knaset med kosmologin och den enorma sköldpaddan.
The Amazing Maurice and his Educated Rodents hade kunnat utspela sig i medeltida Europa utan att man behövt ändra någonting. Få Discworld-böcker har lägre trösklar än den här.
SAMMANFATTNING
När jag försöker få folk, oavsett ålder, att börja med Discworld är det oftast den här jag rekommenderar. Trots det kvalar den inte riktigt till toppen, men det beror på att antagonisten inte räcker hela vägen. Det är egentligen inget fel på den, men den är inte direkt kopplad till bokens djupare teman utan är bara ett generellt hot för hjältarna att övervinna.
Och jag tycker titeln är missvisande. Jag ser inte riktigt katten, Maurice som berättelsens huvudperson, utan allt spännande fokus är just på råttorna. Visst, det är Maurice som “besegrar” antagonisten i slutet, men det är ju också ett av bokens svagaste element. Titeln borde ha varit The Educated Rodents and Their Arsehole Cat.
- Small Gods
- Guards! Guards!
- Hogfather
- The Truth
- Wyrd Sisters
- The Amazing Maurice and his Educated Rodents
- Thief of Time
- Feet of Clay
- The Last Hero
- The Fifth Elephant
- Men at Arms
- Moving Pictures
- Witches Abroad
- Soul Music
- Lords and Ladies
- Reaper Man
- Jingo
- Mort
- Pyramids
- The Science of Discworld
- Carpe Jugulum
- Interesting Times
- Eric
- The Light Fantastic
- Equal Rites
- The Colour of Magic
- Maskerade
- Sourcery
- The Last Continent
* Såsom En av oss ljuger av Karen M. McManus, Flickan på hotellet av Katarina Wennstam, och Ta det som en man av Hampus Nessvold.
** Såsom Mördarens apa av Jakob Wegelius, Den fantastiska Ivan av K.A Applegate, och Jefferson av Jean-Claude Mourlevat