Wintersmith – Trevliga Scenarion

Om vi bortser från att jag är en person som just nu läser en serie med över fyrtio delar, så brukar jag inte läsa bokserier. Jag läser oftast bara första delen och går sedan vidare till annat.

Man skulle kunna skriva en hel bloggartikel om serieläsandets vara eller icke vara, men ett av skälen till att jag drar mig för serier är att det känns som att de flesta författare bara har en bra idé i sig som de sedan upprepar bok efter bok.

Kanske det är fördelen med Discworld, att det egentligen är flera olika serier. Man läser en bok i en av sub-serierna (som Vimes och stadsvakten), läser sedan en annan sub-serie (som fakulteten på Unseen University), och sedan när man kommer tillbaka till den första sub-serien har man hunnit glömma de återkommande berättargreppen.

För även om jag anser att Pratchett är världens bästa författare är han inte för fin för att värma upp gamla idéer i micron. En av Pratchetts favoriträtter är en abstrakt metafysisk varelse som suddar ut gränsen till vad det innebär att vara människa. Vi fick det nyligen i The Hiver från A Hat Full of Sky och The Gathering Dark i Thud!, och vi får det serverat igen med Wintersmith – den senaste Tiffany Aching-boken.

Men är det någonstans det funkar med rester är det just i Tiffany Aching-serien; det gör inget om situationen är bekant om huvudpersonen har förändrats. Även om man kan föreställa sig att tiden går för Rincewind, Weatherwax* och Lipwig är de egentligen statiska, medan Tiffany har gått från nioårig flicka till tonårsjänta. De olika böckernas Tiffany skulle reagera annorlunda på det som händer i Wintersmith, på samma sätt som en vuxen (eller för den skull pensionerad) Tiffany skulle göra.

På pappret handlar boken om hur Tiffany råkar få halvguden Wintersmith att bli kär i henne. Eller ”halvgud” är fel term; ”naturkraften” är bättre. Och är man vintern kan man inte älska en enkel varelse bestående av mest vatten och lite blandat jox, så vintern personifierad försöker sakta men säkert förvandla sig själv till människa. Men detta är bara vad boken handlar om till det yttre; egentligen handlar den om att lämna barndomens tydliga ramar bakom sig för ett mer självständigt vuxenliv, med skrämmande ansvar och klängiga pojkvänner.

Nu har jag läst en del “nya” Discworld-böcker, men var ändå extra nyfiken över hur min första nya Tiffany-bok skulle kännas. Läsglädjen kom, även om jag inte blev riktigt lika tagen av Tiffanys utmaningar denna gång, som med Vimes kamp i Thud! eller Tiffanys mörker i The Wee Free Men. Kanske är det svårt att som gubbe helt relatera till en tonårstjejromans … en romans skriven av en annan gubbe, men ändå.

Men den oro jag kände inför Pratchetts nya böcker har minskat. Jag har haft kul med allihopa än så länge.

Fast … en liten oro finns kvar. Nästa bok – Unseen Academials – handlar om fotboll. Nu kanske den egentligen handlar om något annat på ett djupare plan, men jag bekymrar mig över att den bara kan uppskattas av de som redan har en relation till fotboll (precis som The Last Continent mest kan uppskattas av britter som tycker att det knasigaste som finns är hur de beter sig borta i Australien).

Det blir ”bara” plats 20 för Wintersmith, vilket fortfarande betyder ”bra” i Pratchett-sammanhang.

* Okej, Weatherwax känns annorlunda i första boken Equal Rites**, men det beror nog mer på att Pratchett inte riktigt fått kläm på hur han ville gestalta henne.

** Equal Rites är en bok jag ofta tänkt tillbaka på. Den har ju en låg placering, men jag tror att jag skulle sätta den högre om jag sorterade om listan från grunden.